Episkt lillgammal!

Söndagssurfar på juppinallen. 
Ser inspirerande bilder, roliga bilder och vackra bilder från fantastiska platser. Läser en text om en "helt episk" upplevelse. Jag ser fina frukostar, träningspass med multifunktionella övningar, jag ser solhälsningar, jag läser kloka citat - absolut tänkvärda, absolut inspirerande. Det är bara det att jag ORKAR inte ta in det...
 
Jag vill tillbaka till 1995. Komma hem, kliva ur mina ärvda täckbyxor, sparka av mig mina snowjoggings och äta varma mackor gjorda i ugnen och dricka kall oboy till, eller sleva i mig jordgubbskräm med mellanmjölk. Inte för att kräm är en kulinarisk upplevelse utan mest bara för att man gjorde så då, för att det var så enkelt och för att det inte fanns någon sockerdebatt som låg och skvalpade i bakhuvudet och tärde på det dåliga samvetet. Jag vill ha en fest med grannarna i kvarteret och titta på semesterbilderna i en sån där projektor på en stor vit duk. Jag vill att det ska vara något lite speciellt och festligt över att få gå igenom sina finaste bilder och minnen.
 
Jag är nog lite trött på inspiration just nu. Jag vill inte ha det där som är helt episkt just nu. 
 
 
Det här är ett vinterminne som satt sig lite extra hos mig. En enkel skogspromenad. Ofta är det så för mig att ganska enkla saker blir rätt så betydelsefulla i slutändan. Men då ska man komma ihåg att jag är typ episkt lillgammal också. 
 
Det kommer aldrig att bli 1995 igen och med handen på hjärtat så vill jag nog inte tillbaka dit helt och hållet heller. Det är 2019 och jag är själv en del av allt; sociala medier, bilder och whatsup grupper - och jag skulle inte vilja leva utan det heller. Digitaliseringen har verkligen förenklat vardagen på så många sätt och utvecklingen kommer mest troligt bara att fortsätta under hela min livsid. 
 
Jag vill vara en del av alla yttre intryck, men jag vill leva efter min inre kompass - och den har jag som aldrig riktigt hittat i instagramflödet, däremot ofta ute, -  där det är fritt från information, fritt från prestation och fritt från det som är ytligt. 
 
 
Skogspuls är väl egentligen ett ganska modernt typ av indiannamn! ;) Det kom jag faktiskt på tidigare i veckan när jag av ytterst oklar anledning slösurfade om indianer - och med tanke på att jag är typ episkt lillgammal så kommer nog min inre indian som egentligen skulle vara rätt så nöjd med att få bo i en stugby i någon fin skog ihop med ett skönt sväng-gäng alltid att brottas lite med den snabba digitala utvecklingen. 
 
Min inre indian inspireras gärna av yttre intryck, men den behöver en balans mellan det som är digitalt och det som är enkelt och på riktigt, så att själen hinner ikapp och kan gå i alla fall lite hand i hand med den ständiga utvecklingen.
 
 
Här har vi för övrigt en typisk bild för en episkt lillgammal indian som fått fri tillgång till mobil & surf; en selfie under fullmånen, tokbländad av en pannlampa. En liten tur i Novembermörker som också resulterade i inlägget fullmåne och pannlampa
 
Idag blev det flummigt värre, men så äre ibland när man låter tankarna galoppera lite fritt på tangenterna! =) 
 
Hej svejs så länge och trevlig helg! 
Visa fler inlägg