Det stora tranbråket!

Jag har egentligen bara en sak som jag kan kalla för en slags fobi; fåglar! 
 
En gång då jag var liten hamnade jag i närkamp med en ilsken mås. Måsjäveln gick till attack genom att picka mig i huvudet och hade även den goda smaken att bajsa på mig. Det var avföring i den omfattningen att det rann ned på insidan av mina glasögon. Det enda jag hade i mitt synfält var en vit kladdig sörja. Jag ryser fortfarande bara jag tänker tillbaka på den där traumatiska upplevelsen.
 
 Bild Wikipedia. 
 
Jag ryser faktiskt varje gång jag träffar en lite större fågel på nära håll, vilket dessutom händer ganska ofta i och med att vi bor nära havet. Senast i förra veckan bytte jag panikartat riktning på min planerade löprunda efter att ha blivit pickad i huvudet av en skrikande måsjävul. (Min pulsklocka skickade t.o.m en digital liten fyrverkeripjäs och visade på snabbaste kilometern ever) 
 
Ja. Det var en kortare bakgrund innan vi går in på det som hände för några dagar sedan, det stora tranbråket! 
 
 Bild Wikipedia. 
 
Vi var ute alla tre och trippade på i skogen i godan ro, när vi plötsligt hörde ett ”skri” följt av ”flap,flap,flap” D.vs. stora vingsslag. Min reptilhjärna gick igång direkt och började dividera mellan alternativen kamp eller flykt. 
 
Tydligen upplevde Mita något liknande, men hennes hjärna valde utan vare sig eftertanke eller reflektion kamp. Så hon satte av mot ljudet. 
Paniken jag kände då...
 
Skriet hördes igen, följt av ett ännu mer intensivt ”flapp, flapp, flapp”...
 
Jag stålsatte mig och tvingade bort impulsen att lägga benen på ryggen. Pulsen bara dunkade inombords. 
Sambon kutade dock rakt mot ljudet och följde efter hunden utan att blinka. 
 
Jag stod kvar och trampade på stället. Otroligt obeslutsam. Tills jag såg sambon komma springandes emot mig i full kareta, fäktandes med armarna och skrikandes ” SPRING”, den kommer!!! 
 
 
 
Sedan hörde jag dödsskriet och flapprandet igen. 
Och tog omedelbart beslutet att springa för mitt liv... Så jag satte av...
 
Och sambon fortsatte skrika: ”den kommer närmare, HELVETE, du har den ovanför huvudet”. 
 
När jag hörde det så bokstavligt talat SKENADE jag. Jag sprang typ för mitt liv. Ända tills jag kände att något högg till i mitt högra lår och jag var tvungen att dra ner på tempot. 
 
Hej lårmuskelbristning...
 
Jag stannade då jag kom ut till den närliggande grusvägen. Sambon och djuret kom strax efter. 
 
Med pulsen fortfarande dunkandes som en trumma i bröstet och ett krampande lår stirrade jag på mina två kamrater med uppspärrade ögon. Och stammade fram något om ”stor fågel, ovanför huvudet, sprang ifrån den, spräckte låret”...
 
Först blev det tyst. Sedan kom det ett tyst mummel om att det var ett SKÄMT! Den flygande dödsmaskinen var inte alls ovanför mitt huvud, den var inte efter oss överhuvudtaget...
 
Jag försökte först att skratta lite hest. Låtsas att jag tyckte det var lite roligt, men sedan tog värken i låret över och jag blev fly förbannad!!
 
Sedan spelade jag svår och körde lite dramaquen resten av löprundan, stannade och stretchade onödigt länge typ 3 gånger, och haltade liksom lite sådär överdrivet bara för att visa hur ont jag fått i lårmuskeln efter detta enormt dåliga och onödiga lilla  tilltag! =) 
 
 
 
Haha ja, så det kan gå...
 
Nu har det dock gått ett par dagar och låret är återställt i befintligt skick. Och lite kul var det faktiskt! =) 
Jag ska också tillägga att fågeln i fråga inte kom till skada på något sätt, den flög tydligen iväg åt rakt motsatt håll från oss! 
 
Löpning - utomhus
1
Manna

Detta förgyllde min dag ! Men tror nog att din sambo skall passa sig framöver , nu är det läge för gruvlig HÄMND !Som nån gammal romare sade: Brutus , nu är tärningen kastad !,

Svar: Haha ja eller hur! :)
skogspuls.se