En trogen träningskompis!

 
Igår var vi ute och luftade oss. Vi sprang sträckan där vi för bara några månader sedan åkte skidor. 
 
Mita var såklart med, min trogna träningskompis sedan 7 år tillbaka i tiden! 
 
Jag har den här jycken att tacka för så mycket. Hon kom in som en virvelvind i mitt liv för 7 år sedan. 
Första gången jag såg henne så visste jag bara att vi hörde ihop på något sätt. 
 
 
Jag var med om en ridolycka för många år sedan nu. Jag fick problem med ryggen och hade ganska ont i nästan 2 till 3 år. Från att ha varit ganska aktiv blev jag nästan rädd för att träna p.ga smärtan och att jag hade så låg energinivå. Jag tappade nästan 15 kg i vikt då jag hade som mest ont det första året. 
 
 

Men den här bruden gillar inte direkt att sitta still. Så det var bara att ta av sig offerkoftan och ta sig ut det. Hon gav mig liksom inget val. 
 
Vi började med promenader. Sedan började vi springa lite lätt i skogen. Det är ihop med Mita jag har hittat intresset för att springa i skogen. 
 
Bakslagen har varit många, när ryggen började kännas bättre började höfter, knän och fötter att bråka lite. 
Det har varit mycket rehabträning för mig de senaste åren, men nu så!
 
Peppar, peppar! 
 
 
 
Jag vågar fortfarande inte springa några enorma sträckor, men jag kan öka lite hela tiden, och Mita hakar på! 
 
Jag känner av ryggen ibland, men i stort sett inte alls. 
Träning är något helt annat för mig nu, än vad det var innan olyckan. 
 
Som jag skrivit så bryr jag mig inte speciellt mycket om varken tider och sträckor. Jag springer för känslan. 
Det är faktiskt få gånger som jag känner sådan livsglädje i kroppen som efter ett riktigt härligt löppass i skogen. 
 
Det är som att jag fått en andra chans på något sätt. Jag är så tacksam för känslan av att kunna röra mig fritt igen, utan värk och motstånd i kroppen. 
 
Det är så lätt att ta saker för givet, hälsa är verkligen en sån sak, men om man börjar tänka på hur mycket man faktiskt har att vara tacksam för så inser man att man har det ganska bra trots allt! 
 
 
 
För mig har det nästan blivit så att jag lever lite mer efter den där olyckan, man inser hur snabbt saker kan tas ifrån en på något sätt. Så nu tvekar jag inte lika mycket längre på att göra saker jag vill.
 
Typ som att köpa en SUP bräda! Och Mita stöttar ju alla beslut, bara hon får vara med på ett hörn liksom! :) 
 
Satan i gatan vad nice det var att paddla på lite i stan efter löpningen igår! =) 
 
 
 
Ikväll hejar vi på SVERIGE!!! 
☀️⚽️🇸🇪🇸🇪🇸🇪
 
 
Frihet - Löpning - hund - hälsa - livet - träningsglädje - utomhus