Leva lite från hjärtat!

Denna vecka dammar jag av en lagomt lillgammal text som skrevs någongång 2017. 
 
 
För ett par veckor sedan klarade jag chins, jag har liksom försökt med de där jädra chinsen till och från sedan jag började träna och nästan nått hela vägen fram, men bara nästan. Men nu jämarns satt dom! 
 
En mäktig känsla i det lilla på något sätt. En känsla av att samarbeta med sin egen kropp där både den inre viljan och den yttre kraften hjälps åt. 
 
Ett väldigt litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig! =) 
 
Att genom träning få möta sin inre fighter och hitta känslan av att bära sig själv i sin egen kraft på något sätt. En befriande känsla! 
 
Dra sig upp eller ta sig vidare liksom. Det behöver man ju göra här i livet emellanåt när det krisar. 
 
 
Sedan att man blir stark på utsidan, det är en bonus. Och där har alla också så olika förutsättningar och är olika byggda. 
 
Det jag gillar mest med träningen är nog det här med att det ofta börjar med att man vill något, sedan tränar man på det, och tillslut kan man det.
 
Jag tränar för min egen skull. Jag tränar nog på något sätt för att komma i kontakt med mig själv. För att sammankoppla huvudet och kroppen och komma i kontakt med livskraften. Det är min motivation och alla måste hitta sin egen.
 
 
 
Jag motiveras egentligen inte så mycket av att anmäla mig till tävlingar, ibland tycker jag att det är roligt, som en utmaning, men jag drivs mer av att tävla mot mig själv. Att bli lite starkare för min egen skull. Inifrån och ut.
 
Att röra på mig utomhus är också något jag verkligen går igång på!
Liksom röra mig fritt, känna hjärtat pumpa och få känna att jag lever!
Att jag samarbetar med kroppen. 
 
Frihetskänslan! 
 
 
När man är i sin egen kraft men ändå en del av del av allt på något sätt
 
Jag har kommit fram till att det är lite samma sak med att skriva. Jag skriver ofta från hjärtat på något sätt. 
 
Jag använder skrivandet som ett hjälpmedel att rodda ihop mina tankar och känslor och komma i kontakt med mig själv. 
 
För att våga blogga har jag dock fått jobba rätt mycket på det här svåra med att inte jämföra mig med andra. Det här svåra med vad andra ska tycka. Det här svåra med att tillåta mig att vara mig själv och sticka ut lite som den jag är. Hjärtat har viskat att jag ska fortsätta skriva, men den inre kritikern och rädslan för vad andra ska tycka har bromsat. 
 
Det har varit som en liten process, vi har nog alla våra rädslor, men ibland måste man utmana rädsla för att hitta frihet. Mitt liv känns lite mer fritt när jag tillåter mig att leva lite från hjärtat på något sätt.
 
Då blir livet lite mer som den där löpturen på stranden kanske: 
 
När man är i sin egen kraft men ändå en del av del av allt. Då behöver man inte jämföra sig med andra, för allt som lever har ju liksom rätt att vara och verka i sin egen helt unika kraft. 
 
 
Det är ju bara att titta på hur naturen är uppbyggd, allt ser så olika ut, men allt behövs verkligen i sin unika utformning för att bilda en gemensam enhet.
 
Inget är bättre eller sämre än något annat.
 
Allt är lika viktigt.
 
Allt är en del av allt. 
 
 
Energi - Frihet - hälsa - livet - träningsglädje