Att göra så gott man kan!

Den tid vi lever i är full av måsten, borden, prestationer och jämförelser. 
Man ska jobba, ha tid för familj, ha tid för vänner, ha tid för träning, man borde kanske renovera lite, man borde försöka laga något vegetariskt någon gång i veckan, man borde se över pensionssparandet och sätta sig in i vad man har för försäkringar egentligen och så skulle man ha bytt till vinterdäck. Helst igår. 
 
Och så är det julen som ska planeras, man ska vara överallt, helst samtidigt, men i och med att det inte går så hittar man luckor och lösningar och pusslar och planerar och hoppas att alla blir hyfsat nöjda. Och så håller man på sådär, år ut och år in, slår knut på sig själv, ända tills semestern kommer och man äntligen kan slappna av lite och då kan man inledningsvis känna sig lite rastlös och ha svårt att varva ner, men när man väl lyckas varva ner så blir man kanske lite halvkrasslig sådär, eller tok-förkyld. Då när allt kommer ikapp.  
 
 
Jag tror inte att vi människor är helt gjorda för det här tempot. Även om vi är otroligt anpassningsbara. Men samtidigt är det ju såhär det ser ut. Många strävar efter ungefär samma saker, även om vi gör olika yrkesval osv. Man vill som in i den här mallen, den här normen, vill helst inte sticka ut för mycket. Och då jämför vi oss, med varandra...Och tänker att alla andra verkar ha sådan kontroll, sådan lycka, sådan balans. Man tror att man är ensam om de här känslorna av att känna sig lite vilsen och otillräcklig ibland. 
 
Eller så är det så att trötthet, skörhet och otillräcklighet inte är något man gärna visar upp utåt. För att det kan anses som ett tecken på svaghet att lufta känslor som inte är på den positiva skalan av det mänskliga känslospektrat. Men det är faktiskt fullt mänskligt att inte må helt bra jämt, det är även fullt mänskligt att misslyckas ibland.
 
Det är faktiskt otroligt utvecklande att misslyckas lite emellanåt sådär. Så länge du inte ger upp utan spottar i nävarna och tar dig upp och vidare igen så är det både lärorikt och stärkande att inte klara av allt förbannat jämt. Misslyckad... = Missad lycka?
Nej, jag skulle nog säga att det kanske är lite uppskjuten lycka bara. Ett litet stand-by läge som innfinner sig i väntan på något bättre. Ett stand-by läge som upplagt för reflektion, lärdom, kraftsamling och nya tag!
 
 
Och när du väl ror båten i land sedan med vad det nu är du tar dig för så kan lyckan faktiskt sitta med ett extra litet smäck där i bröstet. En extra liten stolthet! För jag tror att om man vill något tillräckligt mycket, (vad det än handlar om) och är beredd att jobba för det så kommer det att ros i land när tiden är rätt. Kanske inte precis som man hade tänkt sig, men på ett sätt som blev bra eller t.o.m bättre än ursprungsplanen. Eventuella misslyckanden och bakslag var kanske bara de verktyg i form av lärdomar som man behövde lägga till i sin verktygslåda med samlade erfarenheter. 
 
Samma sak är det med att inte må bra jämt. Att känna sig skör, svag, ångestfylld eller otillräcklig. Eller bara allmänt vilsen i livet. Det gör de allra flesta i alla fall någon gång under livet. Och det här är starka känslor, starka läromästare. Det är jobbiga känslor, jobbiga läromästare. Men vågar man känna dem, acceptera dem och ta itu med dem så kommer man förr eller senare starkare ut på andra sidan. Jag tror att om man har mått riktigt dåligt och tagit sig igenom det och börjar hamna på rätt köl igen så tar man inte det här med att må bra för givet som man kanske gjorde innan och kan uppskatta det mycket mer. 
 
Det är mänskligt, både att misslyckas lite ibland och att vara lite vilsen och inte må helt bra jämt, och det är starkt att våga dela erfarenheter av alla de slag med andra. Nu menar jag inte att vi ska skrika ut till våra medmänniskor så fort vi mår dåligt eller har har fått någon form av bakslag i tillvaron. Det jag menar är bara att det är fullt normalt att inte må bra varje dag, livet ut och kanske är det just dina erfarenheter som slutligen hjälper någon annan att hitta ljuset i tunneln en mörk period i livet. För mörka perioder har vi alla, vi ska igenom dem och med lite vilja och kanske en hjälpande hand så går vi oftast starkare och klokare ur dem med lite nya perspektiv på livet! 
 
 
Och så är det viktigt att komma ihåg att ge sig själv en klapp på axeln emellanåt för att man gör så gott man kan och så gott man kan är många gånger faktiskt fullt tillräckligt! 
 
livet