Hur jag lärt mig att gilla löpning!

När jag var barn minns jag att jag verkligen gillade att springa, jag hade rätt mycket "spring i benen" och härjade på kravlöst utan att ha en aning om vare sig tempo, sträckor eller att jag förbrände något som hette kalorier då jag pinnande på. 
I skolåldern blev löpningen mer och mer prestationsinriktad, det var små skollopp och friidrottstävlingar, (alltså inget fel med det,) men det fick mig att inse att löpning inte bara var ett sätt att leka och göra av med överskottsenergi, det var också en tävlingsform där det handlade om att prestera på olika distanser och tider. 
 
Jag tyckte fortfarande att det var helt okej kul att springa och i vuxen ålder så tränade jag en del löpning på fritiden och kunde vara med i något enklare lopp för kul ibland. Jag skulle dock säga att löpningen nästan alltid handlade om någon form av prestation. Det skulle liksom vara 5 eller 10 km med ganska specifika tidsmål, eller 3 dagar i veckan varav 1 intervallpass. Jag sprang typ bara på asfalt, eller i löparspår där distanserna var tydliga redan från början. Löpning var också rätt så förknippad med att "ta ut sig". Det skulle liksom vara jobbigt att springa! 
 
År 2009 var jag med om en ridolycka som jag har skrivit om tidigare och efter det så har faktiskt mitt perspektiv på träning (och även livet kan jag tycka) ändrats ganska totalt. Varför håller jag på? Av vilken anledning behöver 5 km alltid springas på en specifik tid? Varför behöver jag ens springa 5 eller 10 km? Varför i hela fridens dagar ska jag "ta ut mig" varje pass? 
 
Jag skulle säga att den där olyckan fick mig att bli lite mer klok och mer snäll mot mig själv. 
Jag har absolut en liten tävlingsjävul i mig fortfarande, bra dagar när jag får feeling tar jag fortfarande ut mig rejält då jag tränar, den känslan är grym på riktigt då jag känner för det, men jag gör det inte varje pass. Det må låta präktigt, men jag är bättre på att lyssna på kroppen och jag skulle nog faktiskt våga påstå att jag tillåter mig att springa lite mer som då jag var barn igen, det är generellt ganska fritt och kravlöst.
 
 
 
Det är sällan förbestämda sträckor eller att jag behöver hålla ett visst tempo, jag springer rätt sällan på asfalt längre (pga tycker det är tråkigt), jag trummar istället oftast på inne i skogen på fina, mjuka stigar. Jag springer generellt för känslan och ofta blir det då faktiskt ganska fritt, härligt och roligt! Såklart finns även skitdagarna också då inget känns bra, men så är ju livet! 
 
Som den glade motionären jag är så är jag med i något eller några lopp per år fortfarande, för att jag gillar utmaningar och att ha något att träna inför emellanåt, då tränar jag såklart mer "riktat" innan, lite längre distanser och så, men generellt är min grund att springa och träna på känsla och försöka lyssna in dagsformen, likaväl som jag vill försöka leva livet efter min magkänsla så vill jag försöka träna efter min kroppskänsla. 
 
Det skapar liksom bra energi i systemet och ju fler stunder av bra energi jag samlar på mig här i livet desto mer livskvalitét på det totala tänker jag! 
 
 
 
Här är också min stora inspiratör och ständiga löparkomis! Fröken Mita har enormt mycket "spring i benen" och älskar verkligen att springa, men hon har ingen aning om vare sig hur länge vi är ute eller vad vi har för tempo, eller att det hjälper henne att hålla vikten, hon kör på för att det är kul! Hon är 8 år och still going strong, enligt diverse olika och kanske inte helt tillförlitliga tabeller så är hon nu cirka 60 år i människoår. Jag hoppas verkligen att jag får ha hennes form och livsglädje den dagen jag blir 60 bast! Hon har ju för övrigt ingen aning om hur gammal hon är -och skiter också fullständigt i det, även där är hon min inspiratör; ålder är bara en siffra ,men rätt inställning och positivt tänkande är en egenskap att ta med sig livet ut! 
 
 


Löpning - livet - träningsglädje